Dagen som var framtiden
Vissa saker i livet kan ibland kännas som om de bara är på låtsas, så overkliga. Som om allt bara är en fin dröm som du så småningom kommer behöva vakna upp ifrån. Att du kommer behöva inse att alla känslor bara är en enda stor illusion. Bra som dåliga.
Det är precis så jag känner just nu.
I morgon går flyttlasset från Annedal och det verkar som om jag faktiskt ska flytta på riktigt, att jag ska börja ett nytt liv på en annan plats. Det känns som ren fantasi och jag tror inte att jag riktigt kan förstå det än. För även om jag inte bott på en av Astrid Lingrens sagogator på närmre tre månader så känns det fortfarande väldigt konstigt att stänga den dörren för att gå igenom en annan. Att kliva över en ny tröskel och kalla det hemma.
Det är verkligen en märklig känsla. Att känna något så starkt och positivt men samtidigt vara vettskrämd över att du inte har den blekaste aning om vad framtiden har att erbjuda. Och du hoppas innerligt att den kommer att ge dig lite mer sinnesfrid och kärlek till dig själv. Dock finns det aldrig några garantier.