2017
År 2017 var det år då allt förändrades, det var det år som kom att bli det tyngsta i mitt liv.
År 2017 var det år som jag fick åka akut från ett sjukhus till ett annat med sjukhustaxi, ensam och med tårarna rinnandes ner för kinderna satt jag och tittade ut på vägen som tog mig till nästa ställe. Proverna hade nämligen visat gravid och med eventuell utomkvedshavandeskap. Smärtan var olidlig och jag hade tidigare på dagen knappt kunnat stå upp. Dock visade proverna något helt annat när jag väl befann mig på Danderyd. Jag var alltså inte gravid utan hade fått en ärrbildning inne i magen samt att en cysta spruckit precis vid äggstockarna och inte nog med det hade jag fått könssjukdomen klamydia trots att jag var i ett stadigt förhållande. Något som egentligen inte ska hända om förhållandet i sig är sunt.
Detta resulterade i att jag började gå ut en hel del, både på helger och vardagar. Allt för att inte ta tag i mitt dåvarande trasiga förhållande. Jag sov på soffan och bråken var enorma de gånger vi sågs. Men trots det fortsatte vi att leva ihop och drog på oss en fasad när vi gick iväg tillsammans på middagar.
Min vändpunkt kom dock när jag träffade en kille från jobbet som lyckades lätta upp mitt liv med sina charmiga och roliga kommentarer. Helt plötsligt var inte livet hemma så tungt, så länge jag fick sitta djupt nergrottad i min telefon.
Vi pratade i stort sätt oavbrutet och jag minns hur lycklig jag kände mig av att bara få någon liten textrad, en meme eller bara en smileys.
Jag blev kär utan att ens veta om det, det bara hände och någonstans på vägen lyckades jag samla tillräckligt mycket mod till att göra slut. Vilket var fruktansvärt tungt, inte delen med att det faktiskt tog slut utan allt runtomkring. Vad skulle vänner säga ? Eller vad skulle familjen säga ? För hur det än var så var det mer än 6 år av mitt liv. Många väldigt fina år och år som jag är stolt över att få ha i min lilla väska av minnen. Men som många andra sagor så finns det ett slut och i verkligheten slutar inte alla berättelser med ett lyckligt slut.
Vi hade helt enkelt vuxit ifrån varandra och på vägens krokiga stig gjorde vi båda misstag som helt enkelt blev för infekterade för att det skulle kunna gå att reparera.
Hade jag däremot fått göra om min egna resa så hoppas jag att jag skulle ha skött det lite snyggare än vad jag faktiskt gjorde. Men den Karman har jag nog fått äta upp, ett flertal gånger.
Men i och med att mitt förra förhållande gick i graven så valde många av de såkallde vännerna att välja parti. Och de var ju inte mig de valde direkt. För hur såg det egentligen ut att jag direkt efter hade hittat en ny ? För det är ju uppenbarligen helt fel i människors ögon och svider säkert lite extra. Och visst måste vi känna sympati för den som ingen har, något annat vore ologiskt.
Jag känner bara sådan enorm sorg över att ingen egentligen frågade mig om vad som egentligen hänt utan alla bara stängde dörren och satte den inte ens lite på glänt. Jag förlorade så många, människor som jag såg upp till och som jag var stolt över att få kalla min vän. Dock betydde jag uppenbarligen inte lika mycket för dem.
Problematiken dock att göra slut i vuxen ålder är även den att man ofta äger saker ihop och vi ägde inte enbart möbler och diverse småsaker ihop, utan vi ägde en lägenhet. En lägenhet som jag var tydlig med att jag inte vill ha den dagen om förhållandet skulle ta slut.
Så vi gjorde det enkelt (trodde jag) att han skulle köpa ut mig. Dock tyckte han att han ägde mer av lägenheten och att jag bara skulle få en tredjedel utav vinsten. Vilket var rätt sinnessjukt och inget vi hade kommit överens om den dagen då vi skrev vårt lägenhetsavtal. Utan det som sades var att han skulle få tillbaka den lilla summan som han la in extra. Så jag hävdade helt enkelt att jag skulle ha hälften eftersom det var min rätt. Detta gjorde givetvis allt mycket tyngre och vi slutade kommunicera direkt till varandra, vi kommunicerade då enbart via vår jurist. Och i och med att jag hade krävt halva vinsten så blev jag ännu mer smutskastad och boven i dramat. För jag hade inte enbart lämnat honom, jag ville ha mina pengar också.
Detta spektakel höll på i 4 månader och under tiden detta är i rörelse med konstant huvudvärk och ont i magen så tar min chef in mig på samtal, två timmar innan jag ska gå på semester och förklarar hur fantastisk jag är och vilket bra jobb jag utför. Sen meddelar min chef också att min provanställning som skulle ha gått till en tillsvidareanställning helt plötsligt har blivit ett vikariat för en person som för det första inte haft min tjänst och som dessutom är mammaledig, vars tjänst de tagit bort under tiden hon har varit hemma. Och som de dessutom inte involverat i dessa planer. Jomen tackar!
Därefter önskar min chef mig med världens största leende trevlig semester och att jag inte ska tänka på något annat än att vara glad.
Och under tiden som allting pågår med diverse saker har jag även börjat gå på p-piller och fuckat upp mina humörsvägningar totalt. Jag är grinig, beter mig illa är i månt och mycket väldigt elak, och speciellt mot personen som funnits där under mina tunga månader och som faktiskt aldrig klagat. Det hela går så långt att vi inte vet om vi ska fortsätta vårt förhållande eller inte. En förändring behövdes helt klart och vi gjorde oss av med det vita preventilmedlet och därav mina extra hormoner. Vilket också kan ha varit det bästa vi gjort eftersom vi i dagsläge har det så otroligt magiskt och jag är så oerhört glad och tacksam över denna vackra, genuint snälla varelse. Att just jag får dela min vardag och mitt liv med honom är för mig den stora vinsten det här året.
Dock kom ett annat besked igår, ett besked som än en gång satt mina tankar och känslor ur balans. Jag har blivit uppsagd. Förstås efter att de än en gång berättat hur fantastisk jag är osv osv. Men den här gången verkade inte chefen kommit ihåg att jag gått på ett vikariat för en specifik person. Utan sa att tjänsten kommer att upphöra. Det låter allt annat än som ett vikariat för mig. Så från och med sista oktober så har jag inget jobb att gå till och det suger. Och det värsta av allt är att detta år inte är slut än så vad som helst kan ju hinna inträffa innan nyår. Den dagen den sorgen.
