Att vilja men inte alla gånger orka
Alla har vi väl någon gång känt den där känslan som om att någon binder en snara kring ens hals och därefter drar åt med ett stadigt handtag?
Det är åtminstone en känsla som för mig numer gör sig påmind flera gånger om dagen, jag får svårt att få ner syre i mina lungor och grips allt mer av panik och skuldkänslor, skuldkänslor till livet och allt vad det nu innebär.
Dagarna går i ett, nästan som att de smälter samman och kontrollen över att styra sitt egna välmående, hjärta och själ börjar bli alltmer påfrestande och svårt. Det är som att jag på något sätt lever i spillrorna och i ett skal som en gång var jag. Jag försöker greppa tag i den lilla gnutta lycka som jag fortfarande består och kan nå.
Mina läppar ler, och jag skrattar ofta högt och med all den kraft jag har kvar, allt för att övertyga andra och speciellt mig själv. Jag vill så gärna tro, hoppas, men viljan har börjat tyna och ligger på en skör tråd. En tråd som när som helst kan komma att brista och falla isär och mot markens hårda yta.
Men det är inte marken och fallet som skrämmer mig mest utan vetskapen om att jag kanske inte längre kommer ha orken och viljekraften att ta mig upp igen som så många gånger förut.
För även om jag kämpar och gör det tappert så kommer orken en dag ta slut.