Life
Efter gårdagens Valborgsmys ute på landet hos Stina med familj och vänner, och efter en sömnlös och tankspridd natt med reflektioner om de liv som man själv egentligen vill leva men inte lever. Det gör en fundersam om vad man egentligen håller på med, varför man inte gör det som gör en lycklig och varför man fortsätter att strö runt som någon form av spöke?
Jag har ibland svårt att förstå att livet hela tiden tickar på, att jag på något sätt nästan alltid lever i framtiden istället för att stanna upp och andas, njuta av just här och nu och hurvida jag kan göra just dessa timmar till de allra bästa för att må bra och känna att det liv jag lever är värdigt, värdigt för just mig. Jag har en väldigt tydlig bild om vem jag vill vara men på något sätt slår jag undan den tanken och fortsätter i samma vridna och felaktiga riktning. Jag förstår dock att vägen är lång och krokig och det kommer inte vara en dans på rosor, det kommer vara kämpigt att nå det mål som jag så länge sätt framför mig. Men utan en början finns inget mål, jag måste försöka att lära mig det begreppet.
Min kropp är trött, mitt hjärta desto tröttare och mina tankar kan inte kontrolleras. De fladdrar runt som i ett oändligt universum, det finns mörker men ändå ljus, det regnar stjärnfall och hopp men ändå svarta hål och hopplöshet. Det finns ingen struktur, ingen balans! Jag står alltså i obalans till livet och det finns ingen handbok om hur man lever, finner styrkan och hur man hittar tillbaka till lyckan. Hur vet man vilket som är det första steget? Och sedan vilket som är det andra? Det känns mer som någon form av rappakalja, allt är mest obegripligt eller svårtolkat.
Jag vill mest bara få en glimt om vem jag faktiskt är, det skulle vara fint.
Jag har ibland svårt att förstå att livet hela tiden tickar på, att jag på något sätt nästan alltid lever i framtiden istället för att stanna upp och andas, njuta av just här och nu och hurvida jag kan göra just dessa timmar till de allra bästa för att må bra och känna att det liv jag lever är värdigt, värdigt för just mig. Jag har en väldigt tydlig bild om vem jag vill vara men på något sätt slår jag undan den tanken och fortsätter i samma vridna och felaktiga riktning. Jag förstår dock att vägen är lång och krokig och det kommer inte vara en dans på rosor, det kommer vara kämpigt att nå det mål som jag så länge sätt framför mig. Men utan en början finns inget mål, jag måste försöka att lära mig det begreppet.
Min kropp är trött, mitt hjärta desto tröttare och mina tankar kan inte kontrolleras. De fladdrar runt som i ett oändligt universum, det finns mörker men ändå ljus, det regnar stjärnfall och hopp men ändå svarta hål och hopplöshet. Det finns ingen struktur, ingen balans! Jag står alltså i obalans till livet och det finns ingen handbok om hur man lever, finner styrkan och hur man hittar tillbaka till lyckan. Hur vet man vilket som är det första steget? Och sedan vilket som är det andra? Det känns mer som någon form av rappakalja, allt är mest obegripligt eller svårtolkat.
Jag vill mest bara få en glimt om vem jag faktiskt är, det skulle vara fint.